crillepille

just nu är jag just det, tjock!

inget att hymla om.. jag är tjock och det börjar gränsa till att jag är riktigt fet

detta är inget jag är stolt över överhuvudtaget, det är bara ett stilla konstaterande.. jag har ett väldigt osunt förhållande till mat, jag äter inte för att jag är hungrig eller att jag är sugen.. jag äter för att jag känner att jag måste!

när jag läser/hör om andra beroende (t.ex. droger eller alkohol) så känner jag igen mig väldigt mycket i hur de tänker och känner ang. sitt beroende..

så jag antar att jag är just det, mat-beroende..

för c:a 1½ år sen så gick jag med i Xtravaganza och la ner extremt mycket tid, pengar och kraft för att gå ner i vikt, och som jag gjorde det.. jag gick ner över 30 kilo på en sommar.. alla kom med glada tillrop och sa att man såg frisk och lycklig ut.. och det gjorde jag säkert, men inombords så var jag fortfarande tjock.. jag kunde inte ta till mig att jag var smal och såg bra ut.. när hösten och vintern kom så började man fuska mer och mer med maten och nu iår har det bara blivit värre och värre..

en av de värsta grejorna är när man träffar folk som man inte träffar så ofta, man ser riktigt i deras blick och på deras kroppspråk att de är uppenbart chockade över hur tjock man blivit, men det är ingen som vågar nämna det

och det förstår jag, det är ju trots allt ett lite känsligt ämne..

nu har jag dock kommit till en vändpunkt, nu är jag trött på att må och se ut såhär..

i januari ska jag gå till läkare och prata med dem och försöka komma fram till en lösning, förmodligen oxå försöka få kontakt med nån psykolog/kurator som kan hjälpa mig med den psykiska delen...

nästa gång jag går ner i vikt är den sista gången.. så är det bara!

så ni som inte sett mig på ett tag, bli inte chockade när ni ser mig.. det är fortfarande jag under allt det där fettet.. men trilla inte av stolen nästa gång vi ses efter det, då ska jag väga betydligt mindre!

tjockis-hälsningar //Crille